I. KAP. Inledande anmärkningar.

Inledande anmärkningar.

Det torde kanske intressera läsaren att närmare erfara något om uppfinnaren och läkemedlets första begagnande.

William Lee är född i staden Leeds, hvarest han äger betydliga egendomar. För några år sedan köpte han godset " La fert Imbauli" i Frankrike, hvartill han äfven flyttade. Detta gods innefattar 12,000 acres, hvaraf största delen skötes af Gr. Lee sjelf, och till hvilkas odling och drifvande han sysselsätter ett antal af 80 tjenare och arbetare, utom 2:ne skogvaktare. Han underhåller äfven en engelsk prest i sitt slott. Jag anser nödvändigt, att dessa fakta komma till allmän kännedom, på det de måste bibringa publiken den öfvertygelse, att detta så mycket rekommenderade medikament ej är af en skrytande qvacksalvare, utbredt för att skaffa honom penningvinst. Man kan verkligen knappt tänka sig en mera oegennyttig menniskovän än Gr. Lee. Efter ett härvarande respektabelt fruntimmers intyg kan jag berätta, att 1837 bortgaf han ett qvantum af ej mindre än 60 gallons bränvin och salt till fattiga sjuklingar; han säger äfven, att det högligen skulle fägna honom att förena sig med de välgörande i sin födelse-ort, för att finna medel, hvarigenom de fattige kunde blifva iståndsatte att förskaffa sig läkemedlet. Äfven jag skulle med nöje gifva min skärf till ernående af ett så välgörande ändamål.

Hr Lee yttrar: — "jag har någon gång hyst det hopp, att en eller flera skulle göra ett steg framåt och föreslå, att en eller annan offentlig byggnad inrättades till fattiga sjukas vård, genom dessa läkemedels begagnande. Efter min mening kunde sjukhuset, eller en del deraf, härtill öfverlåtas, då jag antager, att sådane mått och steg icke allenast skulle bilda en mur emot, utan äfven alldeles hindra inträngandet af den mest elakartade feber, hvarmed staden kunde blifva hotad; skulle sjukhuset emedlertid ej kunna öfverlåtas till detta bruk, så tror jag, att en subskription till en sådan byggnads uppförande och vidmakthållande utan svårighet kunde verkställas. Öfverensstämmande med min här yttrade mening, och för att befrämja denna angelägenhet, är det jag härmedelst offrar min skärf till öppnande af subskription, samt vidare 5 Guineer såsom bidrag till uppbyggande af ett eget hospital för detta läkemedels begagnande, så framt ingen offentlig byggnad skulle dertill kunna förvärfvas.

Hvar och en, som erkänner en gudomlig försyns vakande omsorg, må uppfinningen af dessa läkemedel förekomma som en synnerlig himmelens gåfva. Jag meddelar sättet hvarpå uppfinningen gjordes, såsom den berättades mig af Gr. Lee, då jag den 4 sistlidne Juli hade det nöjet att råka honom i Leeds. Det fägnade mig verkligen att blifva bekant med en man, som i så hög grad vinlägger sig om att lindra sina lidande medmenniskors elände. Gr. Lee plågades på sitt gods af flera slags skadliga insekter och reptilier, i synnerhet musqviterEn art giftiga myggor., hvilka med sina sting i den grad oroade honom, att han till och med började frukta för att nödgas lemna sin egendom, samt återvända till England. Slutligen tog han sin tillflykt till rent franskt bränvin, hvarmed han tvättade såren på sin kropp, hoppandes, att det skulle stilla den outsägliga smärta, som inflammationen i ansigtet förorsakade. Detta begagnade han men blef värre än förr; tredje dagen derefter kastade han händelsevis sina ögon — eller rättare af gudomlig ingifvelse — på det på bordet stående saltet; han doppade sitt med bränvin fuktade finger deri och fann, genom att dermed gnida de svullna ställena, en ögonblicklig lindring. Sedan han en kort tid hade fortfarit med ingnidningen, fann han till sin stora tillfredsställelse att inflammationen icke blott hade alldeles upphört, utan också att musqviterna icke sedermera angrepo den del af kroppen, som blifvit ingniden med det i bränvin upplösta saltet.

Sedermera fick Gr. Lee anledning att äfven i andra fall pröfva verkningen af sitt uppfunna medikament Sedan jag skref ofvanstående har jag läst en afhandling, förmodligen författad af någon engelsk prest, som söker att visa, att förenämde läkemedel är en berömd Fransk läkares uppfinning. Af ett sådant påstående bestrider Gr. Lees sannfärdigheten, och jag tror derföre, alt författaren är pligtig att göra verlden känd med sättet, på hvilket han emottog sin underrättelse; att sådant var sättet, hvarpå uppfinningen gjordes af Gr. Lee, och som ofvanför blifvit meddeladt, hörde jag af hans egen mun.. Det visade sig äfvenledes särdeles helsobringande, när det begagnades mot bi- och getingstyng, mot hufvud- och annan värk samt mot os. I många fall följde lindring omedelbart på begagnandet.

Den första kännedom af läkemedlet blef allmänheten meddelad i en skrifvelse från Gr. Lee till utgifvaren af Leeds Intelligencer, daterad Leeds den 16 Juni 1835, i hvilken han sålunda yttrar sig: genom ert högtaktade blad tager jag mig friheten förelägga publiken en berättelse om ett mot inflammation mycket verksamt, af mig för 5 år sedan uppfunnet läkemedel. Jag tror ej att det, ehuru af en så enkel natur, var kändt fore denna period. Det kan tillberedas utan svårighet emedan det blott är en blandning af bränvin och salt Läsaren lär finna, att jag i många fall har föreskrifvit begagnandet af senap, hvilket äfven har visat sig vara mycket välgörande. J. H. Vallance., och resultaterna äro förvånande, emedan jag nemligen, oaktadt jag väl hundrade gånger sett det användt, än aldrig erfarit, att det förgäfves blifvit begagnadt."

Författaren går derefter öfver till detaljeringen af några fakta, åsyftande att stadfästa läkemedlets välgörande verkningar. Han berättar således först att en af hans egna skördemän 1833, blef under det han sof på marken biten af en orm. Inom få timmar var han i den grad uppsvullen, att man till och med fruktade for hans lif, men begagnandet af bränvin och salt satte honom inom en veckas förlopp i stånd att åter arbeta. På samma tid låg i Romorantins hospital en fattig man, som ett helt år förut blifvit biten af en orm, och hvars sår var af en så ohygglig beskaffenhet, att det nästan var odrägligt att blott i några få ögonblick uppehålla sig i samma rum som han. Af dess verksamhet vid läkande af sår, tillfogade af ormar, bringas jag att tro, det dess användande i rättan tid äfven skall läka galna hundars bett, emedan ormgiftet derigenom gjordes oskadligt. Äfvenledes nämner han en timmerman, som genom nedfallande från en stege skadade sig i ryggen, och som deraf i en tid af 3 veckor led de svåraste plågor. Genom begagnande af medikamentet, fick han inom en qvart lindring och inom få dagar var han i stånd att fortsätta sitt arbete. Ett annat fall bestod deri, att en fattig man hade i en tid af 6 år lidit af ett sår på benet. Han var nödsakad att med mycken smärta hjelpa sig fram på händer och knän. I detta beklagansvärda tillstånd tog han sin tillflykt till merberörde läkemedel och inom kort infann han sig hos Gr. Lee och tackade för sitt kurerande. Han anförde, att benet icke ännu var helt och hållet läkt, men att inflammationen hade öfvergifvit det och att han åter såg sig i stånd att arbeta. En annan skrifvelse, intagen i samma blad, och daterad den 8 Juni 1836 berättar om en märkvärdig kräftkur, hvarvid läkemedlet begagnades. Jag återgifver händelsen med författarens egna ord: "Bland annat hade jag anledning att pröfva läkemedlet vid en kräftåkomma. En ung man hade nemligen kräftan i näsan. Då jag såg honom, hade han i 6 månader varit plågad deraf, under hvilken tid han förgäfves hade begagnat olika läkemedel. Under de sista 20 dagarne, hade den nästan blifvit odräglig och förorsakade honom mycken smärta i strupen och under ena örat. Han hade under hela tiden icke njutit någon sömn. Jag förmådde honom att begagna medikamentet, hvilket äfven straxt skaffade honom lindring; följande natten hade han ro, och efter en tid af circa en månad, var han alldeles frisk."

I samma skrifvelse yttrar sig den välgörande uppfinnaren på följande sätt: "Uti sjukdomar, i hvilka, genom användande af ett ännu oförsökt läkemedel, ringaste fara kunde uppstå för patienten, har jag alltid sjelf först försökt det och har for närvarande en bättre helsa d. v. s. känner mig mera fri från smärtor än under 20 år härförinnan." Allmänheten kan deraf se, att uppfinnaren hyste obetingad tillit till läkemedlet och att han ej rekommenderade till andra, hvad han sjelf fruktade att begagna, och jag erinrar, att han berättade mig, då jag i Leeds hade nöjet råka honom, att sedan han gjort upptäckten, hade han försökt läkemedlet på de af hans husdjur, hvilka antingen voro skadade af giftiga styng eller bett, och att det i hvarje fall medförde de önskligaste resultater. Sedermera använde han det på sina tjenare och underhafvande, och slutligen trodde han sig förmedelst beständigt lyckliga utslag berättigad att göra sin finning känd för verlden. Hundrade skola nu med tacksamhet kunna bekräfta dess utomordentliga verkan.

Följande utdrag äro af for mycket värde, att kunna afkortas, hvarför jag utan betänkande anförer dem i sin fullständighet: "det gifves olika sjukdomar, mot hvilka jag tror att läkemedlet med mycken lycka skall kunna begagnas, men hvilket jag hittills icke kunnat försöka. I alla nervösa sjukdomar, som ofta hafva vanvett tillföljd, tror jag att det, om man dermed tvättade hufvudet och några gånger tog in medlet i vatten, då skulle hämma det onda; till och med i fall patienten i längre tid haft anfall af yra, hyser jag intet tvifvel, att medlet, på antydt vis begagnadt, skulle vara af mycken nytta, emedan det åtminstone skulle skaffa honom lindring; om det dock icke förmådde att verka hans fullkomliga tillfrisknande. Jag betviflar icke, att det skulle aflägsna hvarje elak följd af galna hundars bett, så framt man straxt använde det, genom att flera gånger, samma dag såret blifvit åbragt, tvätta det dermed. Det gifves åtskilliga sjukdomar, hvaraf vår ö ej hemsökes, såsom Orientens pest, Vestindiens gula feber, samt andra, hvaribland Österns cholera och ormbett som förekomma i de tropiska länderna. Jag tror att det i första fallet skulle vara särdeles nyttigt att gifva patienten några skedar af medikamentet i vatten, dock först sedan magen genom pumpning blifvit befriad från allt gift."

"Jag förvånades ofta öfver att i mitt granskap märka, det personer, som hade en vissen ansiktsfärg, och om hvilka man ej kunde säga, att de hörde till den af lyckan gynnade menniskoklass — sedan de hade begagnat läkemedlet, på det af mig föreskrifna sätt — blefvo starka, sköna och blomstrande; således skola de, som önska att hafva ett sundt utseende och fägna sig vid en god helsa, göra väl i att nyttja det. För gallaktiga personer tviflar jag icke, att dess begagnande skall vara högst välgörande, och jag må derjemte anmärka, att jag ännu aldrig erfarit, att de som nyttja det, hafva rönt någon skadlig verkan deraf. Det har visat sig så verksamt, att man med skäl kan kalla det ett universalmedel; der det ej med framgång verkade, der måste antingen bränvinet, som man begagnat, icke hafva varit godt, eller också har läkemedlet icke blifvit användt på rätta sättet — såsom t. ex. när man emot hufvudvärk blott dermed tvättar pannan i stället för hela hufvudet."

"När en så ringa individ som jag kunde med mina uppmaningar förmå tillräckligt, så vill jag säga till den rike och mäktige, den inflytelserike och menniskoömma: sök genom hvarje i er förmåga stående medel att göra sättet, hvarpå läkemedlet beredes och nyttjas, bekant. Dermed skolen J visa edra medmenniskor en större välgerning, än om J begåfvade dem med tusenden. Äfven skulle jag tillstyrka en hvar fabriksidkare, att beständigt deraf hafva en butelj färdig, på det arbetarne vid inträffande olycksfall kunde genast hafva den till hands. Likasom ägarne skulle å ena sidan vinna dervid, så skulle de också å den andra förebygga mycket elände."

I Juni 1839 offentliggjorde Gr. Lee, genom samma Leeder-tidning som förr, en adress till Brittiska regeringen. Denna adress är full af dyrbara meddelanden, som det här inskränkta rum emedlertid blott tillåter mig att lemna i kortaste utdrag; han säger deri: "att sjukdomar, sår och stympningar af olika art låta kurera sig, när man på behörigt sätt använder läkemedlet"; hans egen tioåriga erfarenhet har skaffat honom öfverflöd af de mest ostridiga bevis härpå. "Det kurerar", säger han vidare, "icke blott allmänna sjukdomar, utan äfven sådane, hvilka länge ansetts inkurabla, och blott af knifven kunde fördrifvas." Det är vidare af den största verksamhet vid botande af kräftskador, hvarför många derigenom redan blifvit kurerade". Slutligen uttalar han sin förmodan, att någon väl torde bestrida läkemedlets verksamhet i allmänhet, och utvisar till den ändan, hvad som egentligen kan betraktas som sanna orsaken till detta fenomen. Han antager nemligen att hvilken opasslighet som helst uppstår af inflammation. Det förhåller sig utan tvifvel verkligen så, ty vi veta ju, att i vetenskapligt hänseende hafva berömda män börjat söka grunden till de flesta sjukdomar i en inflammerad eller oren beskaffenhet af blodet. Under framställningen af sina anmärkningar utpekar Gr. Lee en klass af menniskor, hvilka läkemedlet icke gagnar. Det är nemligen den, som ej vill beqväma sig till att nyttja det. Deras antal är emedlertid i dagligt aftagande, och när man betänker, att läkemedlet genom förhindrande af inflammation i sönderbrutna lemmar är af mycken nytta, — att det föranleder en välgörande sömn, till större delen fördrifver häftiga smärtor, om det dock ej har ett totalt tillfrisknande till följd, — så tror jag, att ju snarare det, i öfverensstämmelse med uppfinnarens råd, införes i våra sjukhus, ju bättre skall det vara.

Då Gr. Lee misstänktes att handla af egennyttiga bevekelsegrunder, för det han rekommenderade läkemedlet, och en derom handlande berättelse kom honom sjelf för örat, så tog han i sin skrift anledning till att rättfärdiga sig, som följer: "som jag i ett sällskap erfor, lär en eller annan utspridt det ryktet, att jag genom att rekommendera bemäldte medikament handlade af egennyttiga motiver. Till den egendom jag köpt i Frankrike, skulle också hora ett bränvinsbränneri. Denna idé kan lätteligen finna inpass, ty det gifs i samhället många, hvilka, när de se, att de flesta företag gå ut från egennyttan, anse for omöjligt, alt någon kan handla utan af egennvttiga bevekelsegrunder. Till den mig gjorde beskyllnings vederläggande bar jag emedlertid att framföra, att hvarken mitt gods, den närgränsande byn eller dess trakt någonsin, åtminstone under de 15 år, som dessa egendomar tillhört mig, producerat så mycket bränvin, som jag i medeltal hvarje vecka bortgifver» Jag tror aldrig, att det ännu har producerat så mycket som en matsked full. Den beskyllning, att jag har handlat af egennyttiga bevekelsegrunder, är således falsk och orättvis."

Hur högt det besagde läkemedlet än blifvit rekommenderadt, önskar jag dock icke, att mina läsare skola antaga, att de genom dess begagnande kunna undandraga sig den öfver allt lefvande fällda dom: "af jord äst du kommen, till jord skall du åter varda." Några tyckas tro, alldenstund ett läkemedel icke sätter dem i stånd att bjuda döden trots, så är det till ingen nytta att begagna det. En sådan person sade härförleden till mig: "Vet ni väl att en af edra patienter, som tog in bränvin och salt är död? och andre vilja säga: den och den är död, bränvin och salt har dödat honom — just som om enhvar, hvilken begagnade läkemedlet skulle befrias för att dö". Detta erinrar mig om en anekdot, som jag en gång hörde. — En prest sade till en allmänt bekant fyllhund; John, du lär dräpa dig sjelf med ditt supande "Nej herre" sade John, det skall jag ej. "Kände ni den och den?" "Ja" sade hans högärevördighet "jag kände honom mycket väl." "Nå väl" sade John sarkastiskt: han drack bara vatten och han är dock död!" Det är emedlertid klart, att ni icke kan göra alla till behag. En herre dog en gång, och hans vänner skyllde doktorn för att hafva tagit lifvet af honom med digitalisDigitalis purpurea, en giftig planta, men ett vigtigare läkemedel.. "Det är inte sant" sade läkaren "ty jag gaf honom aldrig något sådant." "O!" sade vännerna som hade satt sig före att blamera doktorn — "ni dödade honom genom att underlåta att gifva honom detta medikament." Bränvin och salt kan bevara mången för en tidig död, men timmen då han skall taga afsked med denna verlden, skall dock komma en gång.