Andra besöket i Åbo.

Vid återkomsten till Åbo den 31 Maj kl. 9 eftermiddagen möttes vi på stranden af talrika vänner och bekanta. Å ett af stadens hoteller var en större supé tillredd för vårt emottagande. Vid inträdet i den festligt upplysta salen funno vi der en synnerligen talrik samling, som utgjordes icke blott af lärare vid skolan och gymnasium samt civile embetsmän utan ock af åtskilliga Finska officerare och flera medlemmar af stadens borgerskap. Aftonens glädje lifvades af musik, som utfördes af stadens musik-kapell. Sedan en välkomstskål för oss blifvit utbragt, hördes de välbekanta tonerna af Svenska folksången och «Vårt land.»

En af våra värdar uppmanade derefter sina landsmän att åter fatta sina glas. Den glada anledningen till äfven denna festliga sammankomst, sade han, hade sjelfmant framkallat så många erinringar från förgångna tider. Bland dessa erinringar vore det också en och den af djup betydelse för hela det Finska fosterlandet, hvilken ännu ej blifvit uttalad. Åbo kunde vid ett tillfälle sådant som detta icke glömma, att det fordom äfven haft ett universitet och att detta varit en dotter af Nordens äldsta och i alla tider mest frejdade högskola. Då tanken fördes tillbaka till dessa tider, väcktes också erinringen derom, att då en liflig beröring blifvit underhållen emellan de båda universiteterna i Upsala och Åbo, och att Auras stränder då icke så sällan fått emottaga besök af äldre och yngre vetenskapsidkare från Sveas lärdomssäte. Tider hade emellertid vexlat, förhållanden förändrats och skickelser inträffat, som förflyttat den Finska vetenskapens hufvudsäte till en annan strand. Men huru också allt vexlat, de höga minnena stode qvar, och i de bröst, som nu klappade på Auras stränder, rördes dock hjertan med samma känslor, som fordom i de berömda vetenskapsmännens och de spränglärda professorernas. Uppmanade af dessa minnen och lifvade af dessa känslor för bildningens och ljusets fortgång i Nordanlandena ville tal. och hans landsmän dricka en skål för det frejdade lärdomssätet i Svea land.

Af en annan bland våra värdar föreslogs derefter en skål för Sverige, den medborgerliga frihetens och sjelfständighetens hem och frejdade hjeltars moder». Båda dessa skålar besvarades af Mag. Landtmanson, hvarefter Stud. Odhner föreslog en skål för Åbo. Derefter utbragtes en skål för minnet af de hädangångne Finske män, som i förgångna tider genom bragder på krigets och fredens bana hedrat Sverige och Finland.

Slutligen - sedan supén var intagen och tiden framskridit öfver midnatt — tolkades afskedets känslor af en bland våra värdar, hvilken erinrade om huru, vid det första besöket i Åbo, en af de Svenska gästerna i afskedets stund anmärkt, att detta afsked, ehuru beledsagadt af saknad, dock var fritt från smärta, ja, lemnade qvar ett intryck af ren glädje. Hans ädla mening, sade tal., hade då blifvit så väl förstådd. Nu åter, då en längre skiljsmessa förestode, för de fleste sannolikt en skiljsmessa för hela lifvet, - skulle icke tanken härpå hos de närvarande framkalla den bittra känsla, som hvarje dylikt afsked från vänner vore egnadt att väcka? Långt derifrån. Ty om äfven de kära gästerna och de, som nu fått sluta dem i sin krets, snart åter skulle stå fjerran från hvarandra på hvar sin sida om ett stormigt haf, om än den personliga samvarons glädje icke längre vore dem förunnad, så funnes dock för dem alltid en mötesplats, som icke visste af några skrankor. Vandrande på skilda banor vore de dock i högre mening icke åtskilda; arbetande för hvar sitt fosterlands väl skulle de, i samma mån de troget gjorde detta, tillika arbeta för det gemensamma stora mål, som hette ljus och sanning. Och i det upplyftande medvetandet häraf kände tal. och hans närvarande landsmän sig äfven denna gång kunna säga ett lika gladt som hjertligt farväl; de anhölle att derjemte få sända en varm helsning till «de höga minnenas land, som förvarar Karlars och Gustafvers stoft»; de ville ock uttala den försäkran, att, så länge ett Finskt hjerta klappade, det icke skulle glömmas, huru Sverige i sekler delat med Suomi sina ädlaste skatter, och att jemväl det bevis på fortfarande broderligt tänkesätt, Sveafolket nyligen lemnat genom rikliga hjelpsändningar till nödlidande Finnar, skulle städse fortlefva i tacksamt minne.

Såsom svar härpå yttrade Kand. Rosell ungefär följande :

«Den siste talaren har erinrat om ord, som af mig yttrades förra gången vi befunno oss i eder broderliga krets. Jag finner deruti en bekräftelse på den sanningen, att hvad som kommer ifrån hjerta också går till hjerta. Då jag deraf vet, att 1 förstån hjertats enkla språk, vill jag äfven nu säga några ord till tack och farväl. — Det sista afskedets timma är snart när, den stund nalkas, då vi äro fjerran ifrån Auras strand, då vårt öga förgäfves söker Finlands jord, på hvilken vi under dessa dagar, som nu äro försvunna, sett så mycket skönt, hört så mycket sannt och lärt känna så mycket godt. Skulle vi ej då i en stund sådan som denna erfara en känsla af innerlig saknad? Jo, i sanning är det med saknad vi skiljas ifrån Eder — en saknad, hvilken nu kännes så mycket djupare, som han icke mildras genom hoppet om ett så snart återseende som då vi förra gången bjödo Eder farväl. Dock kan jag äfven nu likasom då tillstå, att denna saknad icke är bitter, så att vi skulle önska att utan denna kunna skiljas ifrån Eder. Nej, det afskedet ifrån Eder, hvilket skedde utan saknad, det vore för oss det bittraste, det skulle göra denna stunden till en af de smärtsammaste vi upplefvat. — Gåfvo oss redan de första stunderna vi tillbragte i edert fosterland rika anledningar till glädje, så kunnen I sjelfve lätt föreställa Eder, huru denna glädje nu blifvit förökad och förnyad under dessa dagar, hvilka vi genomlefvat omgifne af Finlands ungdom. Dessa dagar hafva försvunnit som minuter, de hafva flytt som en skön dröm. De hafva dock. hoppas jag, för oss icke gått förlorade. De hafva varit tillräckliga för att gifva oss en erfarenhet, hvilken vi med glädje skola hembära till vårt fosterland. Om jag i få ord vill uttrycka denna vår erfarenhet, så är hon helt enkelt den, att I ären — Finnar, Finnar i själ och hjerta, Finnar i lif och död. Det är den trogna kärlek, hvilken I egnen åt edert dyra fosterland, det är det djupa allvar, hvarmed I omfatten edert folks högsta och heligaste intressen, — det är detta, som på oss gjort det varaktigaste intrycket Denna erfarenhet måste?, utom det att hon i sig sjelf är skön, för oss Svenskar vara glädjande; ty vi tro oss just uti eder varma fosterlandskärlek och edert redbara nit för edert folks rättigheter som nation ega den säkraste borgen derför, att I aldrig skolen svika den under sekler bepröfvade troheten emot det gamla brödralandet. Älsken edert eget land, bevaren edra egna enkla seder och gören framför allt den af Eder så troget vårdade nordiska kulturen rotfast på fosterländsk grund; — och I vandren då, jag är förvissad derom, på den ginaste vägen, som skall föra Eder närmare oss, närmare det gamla brödrafolket, hvilket aldrig, aldrig skall öfvergifva Eder. Och att I också aldrig skolen öfvergifva detta folk, att I aldrig skolen glömma den gamla vänskapen, huru många sköna och rörande bevis derpå hafva vi ej fått emottaga! Edert land är, såsom eder store skald säger, fattigt, skall så bli för den, som guld begär; men för den, som begär hvad vi hafva begärt, för den, som begär hvad Svensken i Finland måste begära, en trofast och uppriktig vänskap, - för honom skall detta land alltid förblifva ett guldland. Jag kan icke säga huru innerligt vi tacke Eder för denna vänskap. Huru många outplånliga minnen vi än medföra från det Finska universitetet, huru varmt våra hjertan än klappa för dess ungdom, aldrig skola vi dock glömma, att det var här, på eder strand, våra hjertan klappade de första underbara slagen, sådana hvarje Svensk måste känna, när han sätter sin fot på Finlands jord. Aldrig skola vi förgäta, att det var här den första trofasta handen räcktes oss, här den första broderliga famnen öppnades för oss. Vi skola ock aldrig förgäta, att det var här det sista hjertliga farväl bjöds oss och ifrån eder strand den sista varma helsningen medsändes till vårt fosterland, — Huru gerna ville jag ej, att vi här i afskedets stund skulle kunna gifva Eder något tillbaka för allt hvad skönt och för vårt hjerta dyrbart som I hafven gifvit oss! Men vi äro fattige och oerfarne ynglingar, som föga eller intet sett af verlden, och kunna icke hafva något, som för Eder eger värde. Dock — hvad säger jag? Icke äro vi fattige, ty vi ega åtminstone tvenne dyrbarheter; men den ena kunna vi icke gifva Eder och den andra vilja vi icke gifva Eder. Den ena af dessa dyrbarheter är vår broderliga kärlek — och denna kunna vi icke gifva Eder, ty då skulle vi gifva Eder något, som I redan egen förut, något som I egt ifrån den första stunden vi sågo Eder, ja, redan innan vi sågo Eder. Den andra dyrbarheten är det sköna och oförgängliga minnet af allt hvad vi under dessa dagar upplefvat — och denna dyrbarhet vilja vi icke gifva Eder, ty henne vilja vi behålla för oss sjelfva och hembära till vårt fosterland. Emottagen dock vårt innerligaste tack, vårt varmaste farväl!»

De bland våra värdar, hvilka redan vid vårt förra besök bjudit oss ett gästfritt hem, ledsagade oss nu hvar och en till sin bostad.

Följande dagen kl. 1 e. m. skulle ångfartyget afgå till Stockholm. Dessförinnan öfvervoro vi en frukost, till hvilken vi af några bland föregående aftonens värdar blifvit inbjudne.

Vid detta tillfälle föreslog Possessionaten von Essen en afskedsskål. Af fullaste hjerta ville han i sina närvarande landsmäns namn tacka för den rena glädje, som vårt besök skänkt dem och hvaraf minnet länge skulle öfverlefva de flyktiga stunder dem förunnats att i sin krets ega sina Svenska vänner. Jemte det de tillönskade oss en lyckosam resa, ville de äfven bedja oss framföra en varm och trohjertad helsning till vårt fosterland och der säga våra landsmän, att de femtio år, som lagt sig emellan Sverige och Finland, så mycket de äfven kunnat omgestalta, så många rubbningar de äfven kunnat åstadkomma, — de band af innerlig kärlek, tillgifvenhet och tacksamhet, som fäst Finland vid Sverige, hade dessa femtio år dock icke förmått sönderslita, såsom öfverhufvud ingen makt, vore den än så gigantisk som helst, skulle förmå det. Gerna ville tal. medgifva, att i Finland, såsom öfver allt, vanbördingar och rötägg kunde finnas; dock vågade han tryggt påstå-, att det gåfves ingen Finne med hjertat på rätta stället, hvilken, så framt han eljest förmådde höja tanken öfver dagens små bestyr och kasta en oförvillad blick tillbaka på förgångna tider, icke med en känsla af helig vördnad och ödmjuk tacksamhet skulle erinra sig och erkänna, att det dock varit Sverige, som bäddat bildningens vagga i Finland, Sverige, som med ömt stödjande moderlig hand ledt det späda barnets första osäkra, vacklande steg. Bildningen med alla dess välsignelserika verkningar, den sannt menskliga bildningen, ingjuten i Finlands lagar, institutioner och hela samhällslif, — se der det värderika mödernearf, Sverige lemnat Finnarne att värna och vårda; och liksom deras förfäder en dag manligt och hjeltemodigt kämpade, blödde och stupade för hvad de skattade för dyrbarast och heligast på jorden - sitt land, sitt folk; så ville äfven de söka att, med dessa höga föredömen för ögonen, på anann väg, under sanningens och ljusets banér ärligt och oförfäradt strida för samma stora mål. Ifrån detta Svenska arf ville tal. äfven härleda de rent nationella Sträfvandena i Finland, hvilka han hjertligen önskade att man rätt ville uppfatta i Sverige. Härom kunde vara mycket att orda; men han ville inskränka sig till att — då han en gång kommit att omnämna denna företeelse — blott erinra om, att, då en i huslig tukt och fromhet uppfostrad dotter antingen med eller mot sin vilja lemnade mödernehemmet, det ju borde utgöra en outtömlig källa till glädje och fröjd för modren att förnimma, att dottren, minnesgod af de lärdomar hon fått, sökte att väl vårda och sköta om sin egen härd, sitt eget hem; och hon borde vara öfvertygad, denna hulda mor, att, om dottren äfven med den första kärlekens rika, varma hängifvenhet älskade sitt eget lilla bo, den dotterliga barmen dock egde tillräckligt af kärlek för att med samma varma känsla omfatta det alltid kära mödernehemmet. — «En afskeds- och välgångsskål,» slöt tal, «för våra kära Svenska gäster, en skål derjemte för deras och våra gemensamma bröder på andra sidan Bottenhafvet, en skål slutligen för det gamla, goda Sverige!»

En för tryckfriheten intresserad person talade derefter om Finlands erkänsla mot Sverige för boktryckeri och bokhandel och slutade med att uppmana de närvarande att begagna sig af Finnarnes enda tryckfrihet — den vid glaset.

När den timma nalkades, som var utsatt för vår afresa, uttalades vårt sista farväl till vännerna i Åbo af Stud. Nordström, som tackade dem för all den broderlighet och hjertlighet, som blifvit oss visad och som för oss egde ett så mycket högre värde, som vi väl visste, att det vore deras varma tillgifvenhet för vårt fosterland, som sålunda uttalat sig. För detta betygade han nu å sina egna och sina kamraters vägnar — ja, å det Svenska folkets, af hvars känslor för Finland vi vågade anse våra egna vara ett uttryck — den djupaste tacksamhet och bad dem till bröderna i Helsingfors framföra denna vår tacksägelse. — Men det vore något annat, något större, för hvilket vi hade att tacka våra Finska vänner, något som vore för våra hjertan ännu dyrbarare; vi hade under dessa dagar funnit vår alltid närda öfvertygelse bekräftad, att de sista femtio åren ej förmått kufva det Finska folkets kärnfriska anda, vi hade - såsom det vid ett festligt tillfälle under vårt besök i Helsingfors, måhända i en annan mening, men derföre icke mindre träffande, yttrades — sett, welcher frische Geist durch Finland wehet.» Slutligen uppmanade tal. de närvarande att tömma en skål, hvari vi, jemte vår tacksamhet för de sköna stunder vi i Finland upplefvat, inneslöte en ur djupet af våra hjertan gående önskan för Finlands välgång, för dess allt friare utveckling, samt vår förhoppning om ett gladt återseende i Finland eller i Sverige.

Sedan denna skål blifvit tömd, beledsagades vi till ångbåten, som snart förde oss bort ifrån den Finska jorden, medan derifrån länge ljöd ännu ett: lefve Sverige!