Första besöket i Åbo.

Den 25 Maj kl. 6 på morgonen ankommo vi med ångfartyget Fulton till Finlands forna hufvudstad. Knappt hade vi beträdt Finlands jord, förrän vi erhöllo mångfaldiga glada erinringar derom, att Svenskar i Finland icke betraktas såsom främlingar. Flere af stadens aktade innevånare voro oss till mötes på stranden och helsade såväl oss, studenter ifrån Upsala, som Professor Nyblæus ifrån Lund, med hvilken vi vid afresan ifrån Stockholm hade sammanträffat, välkomna till deras fosterland. Redan ifrån det första ögonblicket af vår vistelse i detta land fingo vi emottaga de varmaste försäkringar derom, att vi der voro kära och efterlängtade gäster. Efter den första helsningen beledsagades vi till ett närbeläget värdshus, der, efter intaget kaffe, en skål utbragtes, i hvilken vi ytterligare helsades välkomna till Auras strand.

Sedan vi yttrat vår önskan att bese hvad det gamla minnesrika Åbo egde märkvärdigt, erbjödo sig genast flere af våra värdar att blifva våra välvillige ledsagare. Den tanken, att vi befunno oss inom ett främmande lands område, hann aldrig att få insteg hos oss. Väl möttes vår blick af ett och annat föremål, som häntydde på nya förhållanden, med hvilka våra tankar voro mindre förtroliga; men vi sågo dock så mycket, som blott var egnadt att hos oss väcka den varmaste hemkänsla. Nästan hvarje ställe, som vi besökte, förvarade minnet af så många namn, som voro våra barndomsbekanta, med hvilka våra tankar umgåtts förtroligt alltifrån den tiden, då vi inhemtade de första grunderna i vårt fäderneslands historia. Först begåfvo vi oss till den åldriga vördnadsbjudande, i götisk stil uppförda domkyrkan och besågo hennes med alfresco-målningar af Ekman prydda kor och hennes altartafla, Kristi förklaring, målad af Westin. Bland de i kyrkan befintliga grafkoren fästades vår uppmärksamhet särskildt vid det, der Erik den fjortondes gemål Katarina Månsdotter och hennes dotter Sigrid hvila, äfvensom det hvilorum, hvars monument af svart marmor betäcker stoftet af Thorsten, Stålhandske jemte hans maka Kristina Horn. Härpå aflade vi besök hos Hofmålaren Ekman, som lät oss röna ett synnerligen gästfritt och vänligt emottagande. I hans atelier besågo vi flera utmärkta målningar, framställande scener ur Finlands historia och folklif. Sedan beledsagades vi till gymnasiihuset för att der bese läroverkets samlingar. Vid ankomsten dit möttes vi af den mest rörande öfverraskning. På trappan stod gymnasiiungdomen församlad och helsade oss med sången: «Bröder, o sluten förbund!» Man visade oss sedan flera dyrbara naturhistoriska och ethnografiska samlingar; men vi måste bekänna, att vi ej åt dessa förmådde egna någon större uppmärksamhet, ty denna var redan fästad vid den samling, som för oss var den dyrbaraste, nemligen den af varmhjertade ynglingar, hvilka för oss afsjöngo flera fosterländska sånger. För första gången på Finsk jord hörde vi här sjungas: »Vårt. land.» Otaliga gånger hade vi förut hört denna sköna sång, och ofta utförd af mera öfvade röster; men, underligt nog, förekom hon oss nu skönare än någonsin. Derefter afsjöngos: «Stå stark, du ljusets riddarvakt!» och « Hvad är de Skandinavers land?» Någon ibland oss yttrade dervid till en af de unga sångarne sin glädje öfver att äfven på denna strand höra gamla Svenska studentsånger. «Ja, de äro oss kära!» — svarade ynglingen med den enkelt hjertliga ton, som är Finnarne egendomlig. Under sång åtföljdes vi af gymnasiiungdomen till f. d. universitetshuset och besågo der den gamla akademiska solennitetssalen. Emellertid hade genom våra värdars försorg vagnar blifvit anskaffade, med hvilka vår färd fortsattes till det åldriga, på historiska minnen så rika Åbo slott. Denna byggnad, der fordom Sveriges konungar mången gång gästat och der Finlands hertig haft sitt residens, är nu länshäkte. Bland de rum, som förvara minnen ifrån forna dagar, frågade vi särskildt efter det, der Erik den fjortonde sutit fången, hvarvid vi upplystes derom, att detta rum numera vore nästan förfallet och att man blott genom en sönderbruten vägg i öfra våningen dit kunde vinna inträde. Vi besökte slottskapellet, om hvilket någon af våra ledsagare anmärkte, att der allt stode oförändradt qvar ifrån «den goda Svenska tiden».

Ifrån slottet fördes vi till ett utanför Tavasttull beläget värdshus. Der, hvarest en festlig frukost var anordnad, emottogos vi af en talrik samling, som isynnerhet utgjordes af lärare vid skolan och gymnasium samt yngre tjenstemän vid de civila embetsverken.

Efter frukostens intagande uppmanade en af våra värdar sina landsmän att fatta sina glas och tömma en skål. Denna skål ville han egna åt de kära gäster, som de nu hade glädjen att se ibland sig och som anländt såsom budskap från det gamla, minnesrika, för dem alltid så kära Sverige. Hvad förkunnade dessa budskap?

Att ett varmt deltagande ännu klappade i Svenska bröst för ljusets och bildningens framgång inom det forna brödralandet. Icke som skulle de förundra sig öfver att så vore, eller som skulle de någonsin betviflat det. Sverige skulle ju hafva förgätit sig sjelf och sin egen historia, om det blefve likgiltigt för hvad som rörde Finlands väl. Tal. åtminstone syntes det så, som af alla de ärofulla bragder och lysande eröfringar, hvarom Sveriges häfder visste att förtälja, ingen varit ärofullare, liksom ingen varaktigare än dem Svenskarne gjort inom Finlands landamären,— bragder och eröfringar, vunna icke på krigiska härnaders blodbestänkta stråt, utan med humanitetens och kristlig upplysnings fridsamma vapen. Då så vore — och häfdens vittnesbörd kunde icke göras om intet — ville Finnarne också erkänna det. Och detta Finland vore ju också icke mera detsamma Finland, som de nu så högt älskade och värderade, om det, glömskt af sig sjelf och sin bildnings historia, otacksamt kunde förgäta eller förneka de stora förbindelser, i hvilka det stode till Sveas folk och land. Och hvad särskildt Åbo beträffade, som först fått emottaga de Svenska brödernas besök, så syntes det som om ingen borde missunna det denna förmån, ty med allt skäl borde väl Auras stränder först helsa de Svenska gästerna välkomna. Ifrån denna ort var det ju, som Svensk odling och Svenskt samhällsskick först utgick och allt vidsträcktare utbredde sig öfver Suomis bygder, derifrån var det, som den brygga gick, hvilken förband Finland — ty Åbo var då Finlands hufvudstad — med Sverige och dess hufvudstad. Och denna brygga, funnes hon då icke mera? Jo, hon funnes verkligen ännu, denna brygga, ty hon gick icke blott ifrån land till land, hon gick ifrån Finska hjertan till Svenska hjertan och som sådan bestode hon ännu och allt framgent. Tal. fann i det kärkomna besöket derom ett vittne och ville derföre föreslå en hjertlig, en innerlig välkomstskål för de Svenska gästerna.

Skålen besvarades af Mag. Landtmanson i en skål för Finland. Prof. Nyblæus tolkade äfvenledes vår tacksamhet till våra värdar för det hjertliga emottagande, vi af dem rönt. Han bad dem vara förvissade derom, att Sveriges gamla tillgifvenhet för Finland ännu vore oförändrad och uppmanade dem att sjelfve genom besök i det gamla brödralandet derpå skalla sig ytterligare bekräftelse. Han slutade med den försäkran, att utom Finlands eget område funnes å hela jordens rund intet ställe, der Finnen vore så välkommen som i Sverige.

Under glada sånger och förtroliga samtal flydde snabbt de få timmar, som det ännu var oss förunnadt att tillbringa inom denna trofasta krets, der den hemkänsla, som vi redan från ankomsten erfarit, rikligen närdes af den enkla hjertlighet och det öppna förtroende, hvarmed vi af alla bemöttes. Gerna hade vi velat förlänga dessa oförgätliga stunder; men tiden hade nära framskridit till kl. 2, då ångfartyget skulle fortsätta resan till Helsingfors. Kand. Rosell uppmanade derföre sina landsmän att till våra värdar ställa en afskeds- och tacksamhetsskål, hvarvid han yttrade ungefär följande:

"Med blandade känslor hafva vi emotsett den stund, då vi måste skiljas ifrån Eder; men nu, när stunden är kommen, fyllas våra bröst af en enda ren och oblandad känsla, och detta är den af den innerligaste glädje. Vi sakna Eder visserligen, men denna saknad är icke bitter; han utgör tvärtom för oss sjelfva glädjekällan. Vi glädja oss just deröfver att vi icke behöft mer än dessa få timmar, för att komma edra hjertan så nära, att vi kunna sakna Eder. Vi glädja oss öfver allt hvad vi redan under de första stunderna, hvilka vi tillbragt i edert fosterland, hafva förnummit. Vi hafva visserligen icke här funnit något annat, än hvad vi på förhand anade, ja, voro förvissade att finna; men ett är att ana och veta, ett annat är att se, ansigte mot ansigte, och känna, hjerta mot hjerta. Finland! - sådant barnet såg det i sina skönaste drömmar, gossen i sina gladaste förhoppningar — sådant står det i dag för ynglingens öga. Bilden är densamma som fordom; han är i dag blott mera lefvande och åskådlig. Detta är vår glädje, och för denna glädje hembära vi Eder nu vår innerligaste och vår varmaste tacksamhet. Ännu en gång vilja vi, innan vi skiljas, förena oss med hvarandra i ett lefve för edert dyra fosterland!»

En af våra värdar betygade derefter sina landsmäns tacksamhet för vårt besök och uttalade deras förhoppning om ett snart och gladt återseende, ty det var deras enhälliga önskan, att under vår återresa från Helsingfors ännu få dela med oss några förtroliga stunder. Vi beledsagades till stranden, der den församlade gymnasiiungdomen genom sina enkla sånger gaf oss vid vår afresa ännu ett dyrbart bevis på sin tillgifvenhet för vårt fosterland.