Slutord.

Vår berättelse är nu slutad. Det återstår blott att yttra några ord om det hufvudintryck vi rönt af vårt besök i det Finska broderlandet. Någon torde måhända fråga: hurudan är, i allmänhet uttryckt, den anda I funnit rådande i Finland? På denna fråga är vårt svar: vi hafva der funnit en sådan anda som vi väntade att finna i Runebergs fädernesland. Hvar och en som känner den anda, hvilken genomgår Runebergs sånger, han känner ock den, som bor på djupet af hvarje äkta Finnes hjerta. Han vet ock, att denna anda heter: kärlek till fosterlandet, till dess frihet och ära. Denna anda funno vi isynnerhet lefvande och varm hos Finlands ungdom denna ungdom, som uppvuxit under den omedelbara inflytelsen af nyssnämnda fosterländska sånger och under ledning och föresyn af män, hvilka lärt det unga slägtet, bland mycket annat godt, det bästa af allt: hvad mod att uppoffra och försaka enskilda fördelar för ett kärt och dyrbart fosterland kan uträtta Finland! — så heter föremålet för den Finske ynglingens första och trognaste kärlek. Finlands frihet och ära! — så heter målet far hans gladaste förhoppningar och hans allvarligaste sträfvanden. Och till hvilket annat mål syftar väl det ofvan omtalta arbetet för det Finska folkets upplysning och för utbildningen af detta folks språk? Fosterlandet fordrar under olika tider olika uppoffringar. Finland, som fordom af sina söner kräfde så mången blodig strid för skyddandet af fosterlandets gränser, detta land fordrar nu försakelsens tysta kamp under den trogna vakthållningen vid den fosterländska kulturens härd. Den ena och samma anda, som ger kraft och mod såväl till den ena striden som till den andra, är ingen annan än den, som utgör grunddraget i den Finska karakteren, nemligen fosterlandskärlekens.

Härmed är icke utsagdt något annat, än hvad som af oss yttrades den sista aftonen vi tillbragte i kretsen af Finske bröder, nemligen att den erfarenhet, vi under vår korta vistelse i Finland vunnit, var den, att Finlands söner vore Finnar i själ och hjerta, Finnar i lif och död. De vilja ock, om vi förstått dem rätt, aldrig blifva något annat än Finnar. Häraf följer naturligen, att de icke heller vilja blifva Svenskar. »Om vi kunde, ville vi ej mera återgå till Sveriges utveckling, i den mening och på det sätt, att denna återgång kräfde uppoffrandet af Finska folkets framtid som nation,» — yttrade en af Finlands ädlaste ynglingar, vid den ofvan omnämnda nationella festen,<footnote>Se sid. 4.</footnote> i sitt tal till de Skandinaviska universiteternas ungdom. Att den tanke, som dermed öppet och ärligt uttalades, är den i Finland rådande, derpå tro vi oss under vår vistelse derstädes hafva funnit bekräftelse. Detta torde måhända gälla icke blott om dem bland Finlands söner, som leda sitt ursprung ifrån den egentliga Finska stammen, utan ock i allmänhet om dem, som äro af Svensk härkomst. Finland är, såsom det der yttrades till oss i afskedets stund, af gammalt kändt såsom ett gåtornas land. Bland de gåtor från Finland, hvilka man här i Sverige haft svårast att lösa, torde väl kunna räknas den, att mången, hvars förfäder varit Svenskar, det oaktadt, endast och allenast vill vara och förblifva Finne. Lösningen till denna gåta torde måhända ligga i det enkla ordet: fosterlandskärlek. Den, för hvilken detta ord icke blott innebär ett instinktmessigt fasthängande vid den jordtorfva, der «slumpen ställt hans vagga», utan framför allt själens öppna hängifvenhet för det folk, hos hvilket han «offrat åt ljusets makter hvad han bäst kan ge», det folk, hvars strider han kämpat, hvars pröfningar han genomgått, hvars sorger och fröjder han delat, — han har måhända hittat nyckeln till den nyssnämnda gåtan. För honom torde det kanske icke synas underligt, att så mången Finlands son, ehuru han icke leder sitt ursprung från det egentliga Finska folket, dock känner hela sin själ genomträngd af samma anda, som hos detta folk lefver och verkar.

Men, om Finlands söner icke vilja blifva Svenskar, följer deraf ingalunda, att de vilja upplösa det förbund, som de med Svenskarne knutit genom del under sju sekler gemensamt utförda arbetet på den nordiska kulturens fält och det lika gamla «kamratskapet i blod och ära.» Tvärtom, om Finnarne äro Finnar, om de äro sig sjelfve trogne så äro de ock, hvarthän deras vägar än må gå och huru än deras ödes lotter må kastas, detta heliga förbund i lif och död trogne; — och aldrig skall denna trohet någonsin hämma den fria utvecklingen af deras nationalitet. Ty lika litet som den enskilde behöfver, för att utveckla sin individualitet, upplösa hjertats ömmaste förbindelser, — lika litet behöfver ett folk, för att utveckla sin nationalitet, underkasta sig en lika onaturlig uppoffring. Tvärtom torde utan tvekan kunna antagas, att de förbindelser såväl emellan individer som nationer, hvilka fritt och naturligt, d. v. s. utan tvång och konst, fått utbilda sig. i hög grad befrämja den harmoniska utvecklingen såväl af de förras individualitet, som af de senares nationalitet. Att en sådan förbindelse, som fritt och naturligt fått utbilda sig, under sju århundraden egt rum emellan det Finska och det Svenska folket, derom vittnar historien. Denna historia förtäljer visserligen, att Svensken för sjuhundra år sedan, enligt den tidens sed, med svärdet i hand vann sin nye broder: men hon förtäljer ock, att den ene brodern sedan aldrig sökte förtrycka den andre, utan att de båda gingo med hvarandra hand i hand sina både blida och mulna öden till mötes. Denna historia! — skall hon någonsin vanhelgas af ett blad som förtäljer, att de båda bröderna, sedan de en dag kommo att skiljas och vandra hvar sin väg. icke längre ville kännas vid hvarandra? «Nej, må den tid aldrig randas och den sol aldrig uppgå, som såge oss med likgiltighet eller hätskhet vända våra sinnen ifrån deras: ty då äro vi oss sjelfve otrogne, då äro vi en annan tjenst, än sanningens och vårt folks.» Dessa ord, som väl ega sin omedelbaraste hänsyftning på Finnarnes förhållande till Svenskarne, yttrades af nyssnämnde Finske yngling vid samma tillfälle då han förklarade, att Finnarne icke ville återgå till Sveriges utveckling, ifall denna återgång kräfde uppoffrandet af deras nationalitet; och att han äfven i dessa ord funnit uttryck för en tanke, som icke blott är hans, utan hela den Finska ungdomens, ja, kanske hela Finlands, — äfven derpå tro vi oss hafva vunnit den skönaste bekräftelse.

I huru många nya och vexlande former hafva vi ej sett samma oföränderliga tanke framträda under de sköna dagar, af hvilka ofvan blifvit lemnad en matt teckning! Huru många minnesvärda ord har ej det Finska universitetets lärare och lärjungar låtit utgå ifrån varma läppar, ord, som vittna, att, om Finlands söner hembära sin första och sin trognaste kärlek åt sitt eget fosterland, äfven den kärlek, som de egna åt det gamla brödralandet, är sådan, att han <i>vänder aldrig åter!</i> Mången skall kanske vilja betrakta dessa ord såsom ögonblickets hugskott, hvilka uppkommo och försvunno med den yttre glansen af de fester, vid hvilka de uttalades. Så skall dock ingen betrakta dem, hvilken hört, att det Finska universitetet är «Finlands hjerta,» ingen som känt, huru varmt och friskt detta hjerta klappar.

Vare det långt ifrån oss att vilja fästa en så synnerligen stor betydelse vid den i sig sjelf ringa och tydliga tilldragelse att några studenter ifrån Sverige gjort ett besök i Finland, att dermed hvarje dunkel gåta skulle vara löst, hvarje kylig dimma skingrad. Må det dock förlåtas, att den ungdom, som ifrån den vestra stranden af Bottniska viken så länge skickat längtansfulla blickar öfver till den östra, i de sköna företeelser, till hvilka denna tilldragelse på den senare stranden blott gifvit en yttre anledning, gerna vill se en morgonrodnad, hvilken bebådar den dag, då, som vi ofvan yttrat, Svensk och Finne skola fullkomligen förstå hvarannan.

Enligt uppdrag af de öfriga deltagarne i ofvan beskrifna resa till Finland utgifves denna berättelse af

Anton Rosell.

Upsala i December 1857.

————

Rättelser: Sid. 8 rad. 31 står: hon läs: han Sid 36 rad 6 står fysisk-mathematiska läs: historisk-filologiska

Pris: 1 Rdr Rmt.